Idag är Sverige kallt; snön yr utanför och temperaturen är nere på -10. Men det känns även som våra hjärtan frusit och blivit allt hårdare med åren. Snart litar vi inte på någon och överallt ska det avlyssnas, filmas och kontrolleras. Det sägs att det är för att vi ska känna oss trygga, men på mig har det motsatt effekt.

När jag var liten bodde jag i ett litet samhälle som heter Ockelbo, i det lilla landskapet Gästrikland. Utanför samhället hade min mormor och morfar ett hus; ett rödmålat hus med vita knutar. På somrarna cyklade jag ofta dit i hopp om att mormor skulle ha nybakade bullar färdiga eller att jag själv skulle kunna plocka ihop några deciliter blåbär som mormor kunde göra blåbärskräm av.

Jag kollade sällan på förhand om dom var hemma. Var dom inte hemma kunde jag släppa in mig själv genom att använda nyckeln som hängde på en spik ovanför dörren. Ingen tyckte att det var konstigt att det hängde en nyckel framme som vem som helst kunde använda. Vi förväntade oss inga besök från tjuvar och det hände, så vitt jag kommer ihåg, heller aldrig att det kom någon tjuv.

Trygghet för mig är tron på att de flesta av mina medmänniskor är goda. Trygghet för mig är en miljö där det inte behövs några kameror, microfoner eller väktare. Trygghet för mig är en nyckel på en spik som gör att jag kan släppa in mig själv när ingen annan är hemma

.